Den senaste tiden har det pratats och skrivits mycket om alla de fel som cyklisterna gör. Polisen jagar dem för att bötfälla dem. I Norran har man uppmärksammat var man inte får cykla, för då kan man få böta.
En sak som jag saknar i debatten är var man faktiskt får cykla. Sanningen är att det är nästan ingenstans. Det finns några cykelvägar här och där i centrala stan.
En del är helt ologiskt placerade och helt plötsligt tar de slut utan förvarning och man befinner sig på en trottoar.
Ve och fasa. Vi har fått lära oss att det är förbjudet att cykla där. Så vad göra? Jo, det är bara att med dödsförakt kasta sig ut i trafiken, ner från de skyhöga trottoarerna och ut på vägen.
Där riskerar man att bli påkörd, av en bil förstås.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, har gjort en undersökning om olyckor i tätbebyggt område:
Olyckor mellan motorfordon och cyklister samt mellan motorfordon och gående ger de svåraste följderna.
Av alla som skadas svårt eller dödas i trafiken inom tättbebyggt område är drygt 18 procent cyklister och lika stor andel gående. På tredje plats kommer olyckor mellan motorfordon i korsningar.
Ser man enbart på de som dödats har de i de flesta fall dödats i olyckor mellan motorfordon och gående, 28 procent, och näst flest dödsfall har skett vid singelolyckor med personbil.
Detta betyder att trots alla olyckor mellan bil och cykel så ska vi tvingas att cykla på de vanliga vägarna. Känns detta igen?
”En cyklist och en bilförare kolliderade i centrala Skellefteå på torsdagsförmiddagen.
”En cyklist blivit påkörd av en lastbil. Skadeläget är inledningsvis okänt.”
”En flicka född -99 blev överkörd på ett övergångsställe i Skellefteå.”
”En cyklist blev påkörd på morgonen i Skellefteå. Hon fördes senare med ambulans till sjukhus.”
”Cyklist död i trafikolycka.”
”Påkörd av bilist under träningscykling.”
Visst är det hög tid att byta fokus - värna cyklisterna.
Catarina