Nyligen kom statistik som visar att andelen studerande av befolkningen är väldigt ojämn beroende på närheten till studieort, från 80 procent studerande i storstan till 16 procent i glesbygd.
Trots detta är det krafter igång i stora lärocenter som vill stänga mindre universitet och högskolor ute i landet. Den 25 augusti kunde vi läsa detta till och med i Norrans ledare av Kajsa Dovstad, som vill att lägga resurserna till större lärosäten.
Det är häpnadsväckande att Norran har en ledare med detta innehåll. Lika obegripligt som att Norrans chefredaktör Marcus Melinder i en krönika argumenterar mot att statliga tjänster ska utlokaliseras hit från Stockholm genom att okritiskt hänvisa till Riksrevisionsverkets diskutabla rapport.
Är det givet att de jättestora universiteten är bäst? Hur mäts det? Många har erfarenhet av att de kan vara ineffektiva, elevanonyma och med usla boenden. Det skulle inte förvåna om vår till exempel trähögskola och spelutvecklare presterat väl så bra som de stora i förhållande till resurserna. De lärare och sjuksköterskor som utbildats här har inte blivit arbetslösa heller.
När det är stor brist på just lärare, vårdpersonal, tekniker med flera är det galet att inte öka utbildningar och för att fler ska få chans till utbildning så måste studiemöjligheter tvärtom spridas regionalt. Samhällsnyttan för hela landet måste gå före högfärdssnobberiet i stora universitet.
Skulle Luleå förlora sin universitetsstatus så skulle det slå mot oss i Skellefteå.
Luleå har alltid varit generösare i att dela med sig till Campus Skellefteå än stora Umeå universitet som ogärna släpper ifrån sig några utbildningar.
Bruks- och industriorter som Skellefteå har genererat mycket kapital till staten och att norra Norrland producerar stor del av landets mineral- och energitillgångar gör att vi med fog kan kräva vår del av både utbildning och tjänster.
Åbr