Plötsligt är det synd om kvinnorna. På allvar, i tidningsrubriker och tv-program. De attraktiva uttalar sig gärna. Ingen enda man, däremot, har tydligen varit tillräckligt oemotståndlig för att riskera att bli antastad. Utom en.
Jag ser honom, tonårspojken, i ett hörn av skolgården. Ensam som vanligt. Han är för tjock för fotbollsmatchen och för blyg för tjejernas fnitter. Plötsligt lösgör sig den snyggaste och populäraste tjejen ur fnitterhopen, halvspringer till ynglingen och kysser honom på munnen.
Fnittret blir öronbedövande, särskilt för honom. Men det är inte han, den tjocke, som uttalar sig idag, utan hon, den vackra. Hon har en bestämd känsla av att det var han, som kysste henne, inte tvärtom.
Han är fortfarande, fyrtio år efteråt, tystlåten och en aning fetlagd. Hon är vältränad, rolig och nyblonderad. Men hon kysser honom inte längre, fastän han idag kanske längtar efter att hon ska göra just det.
Men om han skulle komma sig för att göra det, blir det extra synd om just henne, den evigt försvarslösa.
En gång i världen var det verkligen synd om Sveriges kvinnor, särskilt pigorna. De blev ofta mödrar, underligt nog utan fäder. Men det fanns alltid försvarslösa bland drängarna också. Men kommunpampen, storbonden och prosten var långt före Metoo och alltså den tidens oförvitliga medborgare.
Enstaka kungar gillade att åka på ”eriksgata” genom Norrlands glesbygder. De ämnade efter sig ”faderlösa” barn. Och drängar fanns det gott om även då.
Metoo-rörelsen kom inte en dag för tidigt men däremot flera tusen år för sent!
Släktled efter släktled har misslyckats med det mest självklara och så småningom lyckats inbilla sig att det mest idiotiska är det bästa.
Hur vänder man nu ett slagskepp? Hinner man under en generation? Men det känns åtminstone en aning hoppfullt när Metoo kommit en aning närmare ratten.
Kvinnor eller män styr inga slagskepp - men kanske kvinnor och män.
Tillsammans vid ratten