Arkivbild: Ulf Johansson
”Det är egendomligt att 47 000 läkare i Sverige inte klarar sin uppgift fast jag upplever att den service vi erbjöd på 60-talet med 4 500 läkare var god, kanske bättre. Ur patientens synvinkel var det en stor fördel att få träffa en specialist den dag man själv valde. Exempelvis på kirurgen hade doktor Ivar Sandberg upp till 40 patienter på en eftermiddag tre gånger i veckan. Distriktsläkarna hade mellan 25 och 30 patienter per dag. Naturligtvis var det arbetsdagar som var längre än 8 timmar.”
Det skriver f.d. chefläkaren på Skellefteå lasarett Jack Lundström, i sina memoarer.
Var är alla läkare? I Skellefteådelen av region Västerbotten är bara hälften av primärvårdens läkartjänster besatta.
En faktor som man inte ska bortse från var att läkarna, som oftast var män, hade hemmafruar. Med tiden började de ofta välutbildade fruarna utöva sina yrken och en del av basservicen föll bort vilket gjorde att läkarna fick ge mer av sin tid hemma, exempelvis vård av sjukt barn och pappaledighet.
Före 1970 hade alla läkare intresse av att arbeta så effektivt som möjligt. Efter 1970 försvann det ekonomiska incitament som innebar att få betalt av patenten efter en fastställd lista.
Nästa steg i utvecklingen var uppkomsten av stafettläkare. Varför ska jag arbeta här när jag får två månadslöner för en vecka på ett annat sjukhus, frågade man sig.
Snabbt reducerades tillgången på läkare när allt fler gick ned i tjänstgöringsgrad.
Det är inte rimligt att antalet läkare har ökat från 4 500 till 47 000 läkare under de senaste sextio åren och att det ändå finns stora problem i sjukvården med tillgänglighet, köer, väntetider och vården av psykiskt sjuka inte fungerar.
Enligt Göran Kurlgren, universitetsöverläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, är sjukvårdens dilemma inte resursbrist utan dåligt ledarskap.
Tage Ljungholm, Skellefteå