Kyrkovalet och vissa svallvågor kring detta i Norran, väcker mina funderingar. Det är bra att Svenska kyrkan är öppen och demokratisk i den meningen att alla kan gå dit vid offentliga tillställningar.
Alla kan dock inte vara med i ett kyrkoval. Du måste vara medlem. Kyrkans akilleshäl är, förutom att få röstar, att inte alla är medlemmar.
Den folkkyrkliga demokratin är därför haltande, om ordet sägs stå för alla, folket eller något ditåt. Du kan lämna kyrkan och går då miste om dess tjänster vid olika skeden i livet, exempelvis vid begravningen.
På samma sätt är det med politiska partier. De säger sig leva och värna demokratin.
Men demokratin haltar dock. En moderat får inte rösta på en socialdemokratisk partistämma! Det vore som att ge djävulen rösträtt antar jag. Det gäller att ha den rätta tron.
Man kan undra hur det är med alla frikyrkor och med EFS dessutom. Deras årsmöten och högsta beslutande organ, är inte partipolitiskt styrda, men visst är de demokratiska.
Den största anledningen till att rösta i kyrkovalet tycktes ju vara att man då värnade om demokratin.
Om nu kyrkan ska vara så demokratisk som representanter i S:t Örjans församling tycks mena att tron, som kommer fram i trosbekännelserna, kommer i andra hand och dess yttringar i kärlekens gärningar kommer först, ja då har man bara fattat Jakobs brev och glömt alla andra bibelord om räddningen i Kristi försoning.
Då är det kanske så att man ska se Svenska kyrkan som en haltande folkkyrka, en institution som man kan nyttja när andan faller på. Något trossamfund är den i vart fall inte.
Vari ligger skillnaden mellan den kyrkans uppdrag och till exempel Skellefteå kommuns insatser på det sociala området?
Gunnar Hedman, Holmsvattnet