Jag vill tro att andra vill ens eget bästa, men vad är meningen med att gå dag ut och dag in med olidlig värk utan att få hjälp och att ständigt bli misstrodd?
Vad är meningen med att känna sig slut och inte kunna göra det man tidigare kunnat?
Varför får jag inte den hjälp jag behöver av läkare?
Mina tankar kretsar ofta kring livets mening. Hur det är möjligt att mina problem inte uppfattas av andra och varför är mina ord inte värda något i andras ögon?
Tillsammans får detta livet att framstå som ett fängelse, en plats där man inte får den hjälp jag behöver när kroppen blir sjuk och man bara ska lida …
Själv har jag ganska lätt att koppla ihop saker och tar för givet att om någon har svårt att gå så förmodar jag att det finns någon form av problem som påverkar personen.
Men ingenting verkar självklart för en läkare eller för handläggare på Försäkringskassan. Man får lätt känslan av att läkare faktiskt inte vill bry sig och det är lätt tvivla på sig själv. Att det är jag som har fel, att det är som läkarna säger, att allting sitter i huvudet.
Ja, verkligheten är konstig ibland, men varför skulle någon frivilligt ligga i sängen och vrida och vända sig av värk hela nätter igenom?
Jag vill skaka av mig all förnedring och värken samtidigt, men det går inte. Vad är alternativet?
Inte köper jag heller läkarnas olika ursäkter och teorier om hur andra har det, men som inte stämmer in på mig. Kan läkarna inte hjälpa mig kan de väl ändå vara så rakryggade och säga det, istället för hitta på saker.
Gör läkarna så här med alla smärtpatienter?
Är läkare så inkompetenta att de inte kan avgöra om en person är i behov av hjälp eller om personen lider av smärta borde de skämmas och jag hoppas att de en dag hamnar i min situation.
Anonym