Arkivbild: Bertil Ericson / TT Foto: Bertil Ericson / TT.
”Kan doktorn komma?” är ett gammalt och slitet uttryck, men nog så aktuell i dessa dagar.
Doktorer har vi alltid haft behov av i alla livets skeden. Förr var det oftast något av en myt kring dessa mäktiga undergörare, för de uppfattades just så, de räddade liv och sydde ihop trasiga kroppsdelar etcetera.
Så är det väl idag också. Vi patienter betalar en liten slant och resten kommer på skattsedeln.
Jo, doktorn är dyr idag, 200 000 kronor i veckan kostar en hyrdoktor fick vi höra från en ekonomiansvarig vid landstinget i Västerbotten
200 000 kronor per vecka blir till tio miljoner kronor om året för en enda stackars läkare.
Ja, så är det och så blev det när proppen gick ur och våra landsting började bjuda över varandra i jakten på detta högvilt.
Läkarna som tagit upp stafettpinnen är inte att säga så mycket om. Även de är sig själv närmast
Landstingen har kniven på strupen och är i händerna på de företag som likt en auktionsförrättare säljer något attraktivt till den som lägger hösta budet.
Vad kan vi göra åt detta slöseri med skattemedel? Byta ut någon enskild politiker eller tjänsteman torde inte hjälpa. Alla sitter vi fast i samma fälla.
Det fria vårdvalet i all ära, men det har sina uppenbara begränsningar och brister.
Tankarna på att slå ihop landstingen och bilda stora regioner verkar man ha gett på båten, så det finns kanske anledning gå en annan väg, att söka andra lösningar.
Att lägga all sjukvård under statlig kontroll, kan det vara något tro?
Då kanske vi slipper budgivningen på vårdpersonal och får en jämnare fördelning av densamma och därmed rätt drivkraft för en bättre fungerande vård.
Självklart är det ingen lätt sak men att fortsätta med landsting som tvår sina händer leder ingen vart.
l min barndom fanns ett talesätt, ”Kastar man en käpp i en hundhop så skriker den som träffas.”
Därför hoppas jag på debatt i denna viktiga fråga.
Svenerik Johansson, Storgrundet, Skelleftehamn