Foto: JESSICA GOW / TT.
Av den som är lärare eller verksam på någon annan befattning i skolan krävs det mycket av den egna personen.
Allt det vet ni kanske, vi undervisar, ger stöd, dokumenterar och försöker skapa en så god lärandemiljö som möjligt för våra elever.
Tråkigt nog så har vi mer att arbeta med i vår vardag. Vi torkar tårar, stöttar, samtalar och försöker på olika sätt finnas till där. Vi gör det gärna. Eller försöker åtminstone.
Ibland räcker vi inte till. Och detta tillkortakommande har på något sätt blivit vardag.
Hur tröstar man en människa som sitter framför en och skakar? Som försöker göra allt för att inte bryta ihop? Eller som verkligen bryter ihop framför en men trösten räcker inte till?
Och allt bottnar i en rädsla för att bli utvisad till ett land som inte är ens eget längre, där drömmar sprängs långt innan de börjat gro. Där vardagen är att vara rädd och leva på flykt.
Hur tröstar vi dessa människor? Hur tröstar vi klasskamraterna som möter tomma bänkar för att deras vänner blivit utvisade? Hur ska vi orka gå vidare?
Jag önskar jag kunde göra mer, att vi alla kunde göra mer. För i slutändan handlar det om barn och unga som kämpar för ett liv i frihet.
Jag orkar inte längre, men måste försöka lite till. Jag hoppas att fler orkar kämpa.
Det är inte rätt att detta är vardag.
Maria