När jag läste Hans Marklunds krönikai Norran den 2 februari började jag fundera på hur vi har det här i Skellefteå.
Solidaritet, ett av socialdemokraternas ledord under många år, men inte numera, eller?
Var har grundtanken i socialdemokratin tagit vägen? Är det solidariskt att fokusera så infernaliskt på 80 000 kommunmedborgare och samtidigt glömma bort vilka vi är som bor i denna geografiskt stora kommun?
Äldre som byggt upp staden med omnejd, en stor del arbetsföra skattebetalare (än så länge) och alla fina barn som ska ta över så småningom.
Ska framtidstron bara fokuseras på batterifabrikens ankomst och höghusbyggen i centrala stan samt den bergfasta övertygelsen att de styrande alltid fattar rätt beslut?
I så fall har min framtidstro för vår fina del av Sverige fått en rejäl törn. Det händer mycket som är positivt, men det som inte gör det blir tungt att bära.
Min önskan är att innan valet i höst få klara besked om om vad de olika partierna kommer att genomföra för att medborgare i både stad och landsbygd ska kunna leva kvar.
Vilka förskolor och skolor får fortsätta serva de som bor i ytterområdet? Var kan äldre bo med god omvårdnad? Var kommer närliggande vård att finnas?
Det finns för många frågor som förefaller falla i glömska när ”det går bra för Skellefteå”.
Batterifabriken, jättebra jobbat av alla som kämpat för att få hit den, men nu är det dags visa samma kämpaglöd för alla som betalt, betalar och i framtiden förväntas betala kommunalskatt i vår härliga kommun.
Vi har fyra årstider, möjligheter till fritidsaktiviteter, kultur och andra nöjen, ytterområden med skolor, äldreboenden och god service – låt oss behålla det så alla kan känna stolthet!
Se kommunen i ett vidare perspektiv. Det är mitt råd.
Villrådig väljare