Det har blivit i det närmaste kutym att personer från överklassen öppet hånar de som bäddat för deras framgångar. Det är som att det vuxit fram en kultur, ett ogenerat sätt att offentligt uttrycka sitt förakt för alla som dagligen kröker rygg för att fylla deras redan fulla kassakistor.
Att många förmögna människor anser sig vara berättigad till de rikedomar som vi med gemensamt arbete byggt upp är inte något nytt. Men det är inte det som irriterar mig, det är istället att det blivit allmänt accepterat att offentligt uttrycka denna åsikt.
Människor som ärvt stora förmögenheter och haft mångmiljon-löner i många många år eller tjänat flera miljoner på en bostadsaffär anser sig vara ekonomiskt utsatta och söker bekräftelse i kvällstidningarnas bilagor. Pensionärer som nyss skänkt bort exklusiva strandvillor till sina barn och nu känner sig fattiga får mer utrymme i tidningarna än de som på riktigt är fattiga. Journalister ställer inga svåra frågor, alla bugar för pengarna.
Men vi ska komma ihåg att ingen människa har någonsin skapat sig en förmögenhet helt på egen hand, det är omöjligt och kommer aldrig att hända. Det närmaste vi kan komma är en romanfigur vid namn Tarzan som blev uppfostrad av vilda djur och sedan skapade sig ett eget imperium i djungeln. Hans förmögenhet bestod av en trädkoja, ett höftskynke av skinn och en tam apa. Det är väl ungefär så långt man kan komma helt på egen hand.
Ulf L