När jag själv skulle börja gymnasiet ramlade jag av stolen x antal gånger. Ämnen som till exempel matte i årskurs ett var tusen gånger svårare än i nian och man fick en total chock.
Jag fick då och då höra att ”äh, gymnasiet kommer gå fort och det blir enklare i tvåan och trean.”
Jo tjena, jag önskar med hela mitt hjärta att det hade varit så, men det blev bara värre och värre. Människor i mitt umgänge är idag utbrända, har stark ångest och panikattacker och framförallt en otrolig prestationsångest.
Vissa tar sig inte ens till skolan, folk tar sig alltså inte upp ur sängen för de vet vad som komma skall. Skolan slänger och kastar uppgifter och inlämningar och prov på oss som om vi är totalt odödliga.
Allt kommer samtidigt och ska lämnas in samtidigt och man glömmer bort vem fan man är och man börjar då fundera på att hoppa av skolan och ibland till och med varför man ens finns på denna planet.
Och klart man vill roa sig och hinna leva lite under sin gymnasietid, träffa vänner och så vidare, men det hinner man inte när man har femtioelva saker som ska vara klara nästa vecka.
Jag spenderar timmar och nätter för att försöka bli nöjd med det jag skrivit innan jag väl skickar in det. Sedan gråter jag mig till sömns för att jag inte hunnit plugga till provet imorgon – för att jag lagt för mycket tid på en uppgift när jag egentligen skulle vilja lägga lika mycket tid på alla uppgifter.
Jag slår vad om att jag absolut inte är ensam över att känna såhär.
Hajar ni? Jag vet ju knappt vad jag heter längre, men jag vet väldigt väl att min gymnasietid endast handlar om ren förbannad överlevnad och att jag som 18-åring är nära att gå in i väggen.
Så min fråga är då: Är det meningen att gymnasiet ska bestå av tre år där det handlar om att överleva eller att ha kul och njuta av att man är ung?
Fruktansvärt less tjej