Foto: Anders Wiklund/TT.
Replik till Åke Bäckman, Ursviken, angående självpåtaget utanförskap, Norran 12 januari.
Låt säga att du avskyr slalom. Likväl måste du var och varannan dag ta dig upp och åka utför denna fasansfulla backe. Detta för att kunna utföra dina dagliga sysslor.
Du har gått flera kurser men varken kunskapen eller intresset har infunnit sig. Det är enbart hemskt.
Du får dessutom ny utrustning varje månadsskifte som kräver att du måste lära dig en ny åkstil. Du står där och ser avundsjukt på dessa leende människor som susar förbi.
Hjälptelefon finns mitt i backen och som sista utväg lyfter du luren. Då hör du en röst som säger din plats i kön är 167 och tackar för att du väntar.
Solen går ner och det börjar skymma. Folk åker hem, men du står fortfarande kvar och håller i luren,
Du behåller din plats i kön. Det blir snart din tur. Din plats i kön är 48. Tack för att du väntar.
Självpåtaget utanförskap eller inte. Jag vet inte.
Jag försöker bara tala om hur det känns att inte orka hänga med IT-svängen.
Ragnvald Nilsson, Bureå