Foto: ANDERS WIKLUND / TT.
I en intressant ledare i Norran den 6 februari, ”Politisk träta missgynnar landsbygden”, tar Mikael Bengtsson upp trögheten i hur Sverige politiskt hanterar de mer glest bebyggda delarna av vårt avlånga land.
Socialdemokraterna, som styrt snart fyra år, tänker sent omsider och kanske taktiskt inför valet, lägga en propositionen med åtgärder för 1,9 miljarder kronor.
”Det räcker inte på långa vägar”, konstaterar Bengtsson.
Nej, men det borde i alla fall vara bättre än ingen-ting. De fyra partier som dessförinnan hade makten under åtta år kom vad jag minns inte ens så långt. Men nu slår de sig likafullt på tvären med en ”vi kan bättre”-attityd.
Landsbygdens vacklande livskraft har varit ett undanskuffat problem så länge jag minns. En klassisk ledare i Aftonbladet på 1960-talet bar rubriken ”Den glädjande folkvandringen”. Arbetsmarknadsstyrelsen AMS blev i folkmun ”Alla Måste Söderut”.
Nu finns det inte så många kvar att flytta till andra trakter. Lite krasst kan man väl säga att den största folkvandringen/utflyttningen redan är över.
Vad det nu handlar om för många mindre kommuner är hur de mest elementära samhällsfunktionerna ska kunna upprätthållas.
1,9 miljarder kronor kanske är marginella pengar, men ändå en början. I dag har vi dessutom ett politiskt läge där ingetdera blocket verkar få politisk majoritet.
Varför då inte försöka samsas om det som ändå borde gå att samsas kring? Skulle den så kallade Alliansen bilda regering kan de ju försöka bygga vidare med nya penningpaket.
Många mindre kommuner tycks numera klara politiken utan gamla politiska låsningar.
Att rikspolitiken ska fastna i krumbukter inför höstens val känns däremot knappast konstruktivt.
Stefan Holmberg, Skellefteå