Rättvis, rättrådig, rättsinnig, rättrogen, rättfram.
Vårt språk vimlar av ord, som ger intryck av att beskriva någon typ av vedertagen sanning. I skolan ska alla elever i rättvisans namn behandlas lika, nästan som en självklarhet, fastän alla är olika.
Man får gärna vara rättfram, men man vill inte själv bli utsatt for rättframheten. Några av oss betraktas som rättrådiga, utan att vi närmare granskat dem. Är man rättrogen, kan det i sämsta fall innebära ”rätt” att slå ihjäl alla andra.
Den som inte hittar något ord, som tillräckligt bra beskriver den egna förträffligheten, kan till exempel kalla sig ”rättsinnig” och därmed antyda en kvalitet, som inte funnits förut men som någon nu lyckats uppnå.
Jag tror fortfarande på att multiplikationstabellen är rätt. Ordet ”egentligen” blir inte mindre rätt fast det blivit populärt att säga ”egenkligen”.
Det är fortfarande klar skillnad mellan ”var” och ”vart”. Men ”sanningen” byter sakta ansikte och slår följe med inbillningen. Som den alltid gjort.
Så när den ena människan talar om för den andra hur man ska vara för att duga - då blir jag extra misstänksam. När någon hittat en sanning, som gått resten av mänskligheten förbi - då tvärbromsar jag. Jag föredrar att fortsätta som en vanlig, enkel människa och helt enkelt göra så gott jag kan.
Vad ska jag annars göra? Be om ursäkt för att det inte är gott nog?
Ingen - absolut ingen - sitter inne med hela sanningen. Då skulle inte världens nio miljarder människor vara den brokiga samling de är. Men ändå försöker många likrikta oss, tala om för oss vad som är rätt. Att sätta betyg på andra är att ge sig själv underbetyg. ”Dömen icke ...!”
”He jer sant, för I ha sagt e för se flaar!” (”Det är sant, för jag har sagt det för så många!”) Det var ett uppenbart skämt förr i tiden. Men det är lika ologiskt och smått komiskt än idag.
Cogito ergo sum