Foto: Ng Han Guan.
Insändare. Arbetsbesparande maskiner i tunga industrier och gruvliga miljöer, javisst.
Men de som förespråkar framtida fantastiska robot-medhjälpare inom äldreomsorgen har en kuslig människosyn. De tar för givet att vårdtagarna helt saknar syn, hörsel känsel och tankeverksamhet, så om man utformar ”hjälpandarna” bättre, gör dem mindre glosögda …
Materialet då? Jag ryser vid tanken på den kalla handen och de själlösa ögonen.
Jag trodde att alla visste hur viktig själva beröringen av en annan människa är, att för en gammal person känna varm hud och lite empati.
Eftersom man förnekar att roboten ska ersätta vårdpersonal, varför då göra den människoliknande?
Vad det handlar om är naturligtvis sparande.
Vill man spara föreslår jag att man drar in de miljoner som robotformgivningen kostar.
Stoppa allt vad skrytbyggen för de rika heter.
Fler varma händer och hjärtan i vården i form av ”assistenter” till de ordinarie välutbildade skötarna, alltså enklare jobb med låg begynnelselön, som ökas successivt med stigande ansvar.
En grupp som kunde komma i fråga är arbetslösa ”nysvenskar”, som bara sitter och väntar på jobb eller bidrag.
En extra bonus med ett sådant system är att det ger både yrkeskunnande och språkkunskaper. Vi äldre, ja även patienterna på sjukhusen, kan bidra med att lära ut lite vardagssvenska.
Upplivande och meningsfullt för bägge parter. Grammatiken kan vänta.
Då och då berättas om lyckade verksamheter och jippon med deltagare från skilda folkslag och åldersgrupper på orter i bygden. Lovvärda initiativ!
Men varför inte försöka samarbeta och närma oss varandra i arbetslivet också – där efterfrågan är stor på mänsklig arbetskraft.
Alla människor mår bäst om de känner sig behövda.
Edit Gustafsson, Skellefteå