En mulen och snöslaskig dag traskar jag in på en av stadens banker. Konstaterar förvånat att det är fler kunder än på länge, ibland kan man numera faktiskt komma fram till disken med detsamma.
Men jag slår mig ner i en soffa och börjar skriva ett sms med min gamla osmarta Nokia.
Efter en stund undrar två damer över att det fortfarande är kölapp 11 som betjänas. Jag tittar upp och blir varse att bara ena kassan är bemannad. Reser mig och travar fram till personalen längre bak i lokalen. Närmast förskräckta fördubblas servicen snabbt till oss övriga.
Utifrån mitt initiativ kommer jag i samspråk med damerna i soffan om baksidorna med nutidens pågående digitaliseringsvåg, där man knappt kan vara säker på att ens kunna använda kontanter längre.
Ja, samtalet glider vidare så det är på håret att jag faktiskt missar min tur. I den kassan råkar nu min personliga rådgivningskontakt finnas, och vi hinner även växla några vänliga ord om min personliga situation medan hon sköter inknappningen av det egentliga ärendet.
Glad och nöjd med besöket, på ett sätt som aldrig går att bli via datorn, åker jag hem och läser den analoga dagstidningen.
Där fastnar jag vid en artikel om fortsatt digitalisering av vården. Ordet ”app” används som den mest självklara sak i världen, nu i kombination med begreppet ”chatbot”, och efter diverse ytterligare halv- eller heldigitala krumbukter kan den som godkänts som normal vårdtagare äntligen få boka ett ”fysiskt besök på rätt vårdenhet”.
Herregud, blir min tanke. Och ser framför mig alla vilsna, kanske främst pensionärer, som i bästa fall kommer att ses med milt överseende och i skriande behov av utbildning. Än en gång i livet, vare sig vi vill eller inte.
För i det digitala tyranniet tycks inga undantag snart längre medges.
Stefan Holmberg, Skellefteå