Den politiska diskussionen inför valet i september har startat på allvar. Söndagen den 6 maj var den första partiledardebatten och den utformade sig till något som tycks ha blivit kutym.
Den som fått ordet avbryts av någon av opponenterna som sedan debattledaren försöker tysta - men oftast misslyckas.
Den som har ordet påstår en hel del saker som man förväntar sig att någon av de övriga partiledarna skall besvara - men då inträder programledaren och säger att man ska byta ämne - och därmed blir påståendet hängande i luften utan att besvaras.
Nästa fråga på dagordningen kan ibland vara av den arten att flera av kombattanterna vill besvara den och under den tidspress som råder är det viktigt att svaret är kort och gärna spetsfundigt.
Man vill vinna poäng bland åhörarna - även om svaret kräver en vidare förklaring.
Uppstår det en hårdare ordväxling mellan debattörerna anses det ofta att diskussionen fått liv - även om inte så mycket hunnit bli sagt men väl att replikerna är framförda i viss affekt.
Frågan som vi åhörare ställer oss är i stort samma som man gör när en hockeymatch hettar till eller fått nerv - var agerandet nödvändigt, och vem tjänade på det ?
Det finns mängder med exempel på hur politiska diskussioner spårat ur till följd av att det finns för många på podiet och att det är för många frågor som ska belysas på alltför kort tid.
Åhörarna/publiken är inte programmerade robotar som klara hundratals tecken per sekund. Låt oss få en politisk debatten i lugnare tempo där vi åhörare hinner med i vårt lyssnande och att endast en talare är igång och inte där en annan diskussion pågår mellan två kombattanter vid sida av.
De politiska budskapet är viktigt för oss alla och därför är det nödvändigt att den som talar gör det i ett tempo och på ett sätt som gör att alla uppfatta vad som sägs.
För det är väl själva målsättningen med debatten ?
Astor Wikström, Skellefteå