Foto: Pär Lindström
”A walk in the park” – så kunde Skellefteås nya slogan kanske lyda på engelska, som sig bör, då den gamla spelat ut sin roll. Flummiga begrepp som ”långsiktigt hållbar” är mantrat för dagen.
Halva Kanalgatan ska amputeras, och då nya E 4-förbifarten kommer ryker halva Viktoriagatan, enligt konsultförslagen. Bykänslan kommer att cementeras. Minigatusystem och grön barnvagnsstad föds.
Ytparkeringar plockas nu bort i rask takt. Bilarna har katalysator och elfordon plus andra med fossilfria drivmetoder håller på att fasas in. Stort trängselproblem blir resultatet, eller?
Framtidsstaden med gå-/cykla-/bussfilosofin byggs på en förhoppning om rejäl befolkningsökning och kvarstannade ungdomar och flyktingar. Det är samma utopi som befolkningsmålet i sig.
Målet är en våt dröm och som vilar på okvalificerade antaganden. Befolkningspyramiden gör att mellan år 2020 och 2030, kommer födelsenettot, sedan döda avräknats, att minska antalet innevånare ännu mer än i dag. Till detta ska ett negativt flyttningsnetto läggas. Betydligt fler måste då flytta hit eller stanna kvar.
Problemet är också att invandrare och flyktingar inte stannar kvar i vårt mörker och kyla. Staten sänker nu kraftigt mottagningsersättningen till kommunerna, så ekonomin urholkas.
Däremot tvingar staten på kommunerna den kvot man räknat fram. Sedan lämnar flyktingarna Skellefteå, så fort de kan och får.
Skellefteå har, som så många vet, dolda strukturer. Det är inte lätt för nytt folk att komma in i gemenskapen, inte ens för svenskfödda. Parallellsamhällen uppstår lätt.
Hur ska alla allmänna projekt som staden behöver för moderniseringen bli långsiktigt finansiellt hållbart, utan kommunala skattehöjningar eller befolkningsökning? Detta i ett läge när kommunens skattebas i bästa fall håller ett status quo eller minskar?
Förbryllad