Ibland känns livet som i en enda lång utförsbacke. Jag har gjort mitt i arbetslivet och kurar ihop mig i en tillvaro som helst ska vara utan större förändringar. Utvecklingen ute i världen kan också tyckas helt åt fanders.
Västvärldens mäktigaste land har valt en president som skryter med att inte ha läst en enda bok i sitt vuxna liv, och omger sig med rådgivare i svindlande närhet av rörelser som till exempel förnekar att förintelsen ägt rum.
Samtidigt lägger känslolös fanatism ett land som Syrien i ruiner, och härom dagen dog Hans Rosling, en av de tappra människor som försökte gjuta mod i oss att den globala utvecklingen inte ödesmättat går åt fel håll.
Hoppet är våra unga. Att de vågar och orkar engagera sig för mycket mer än i nästa modell av de digitala telefonerna.
Häromdagen lät jag mig engageras som ”läxhjälpare”. En fjärdeklassare undrade över nyttan att kunna räkna utan miniräknare. Något riktigt bra svar hade jag inte.
I samma ålder som hon satt jag nöjd över guldstjärnorna i mina egna räkneböcker, sida upp och sida ner med uppgifter i samma stil.
Nej, världen förändras. Att på den tiden tänka sig Tage Erlander och Bertil Ohlin i en tv-show som hette ”Så ska det låta”, känns lika främmande som att vi skulle få direktsänd tv från varenda elithockeymatch i Skellefteå, eller att bygga ett kulturhus som i mina associationer närmast påminner om Babels torn i Bibeln.
Men att gnälla över att allt var bättre förr är nog ganska meningslöst. Men frestande om man själv börjar ha gjort sitt och oroar sig likt ett band som hette Hansson de Wolfe United för hur det ska gå för barnen.
Eller om det var Hasse och Tage. Eller om det nu var båda två.
Stefan Holmberg, Skellefteå