Jag är inte högutbildad, bara en simpel undersköterska, en som ska vara glad, känna empati, vara moralisk, ha tålamod, vara beredd, ha människors liv i mina händer.
De jag tar hand om ska kunna känna sig trygga, men det så i verkligheten?
Kan jag lova de anhöriga deras mamma, pappa, mormor eller farmor kommer att ha det tryggt här på boende? Jag skulle önska att det vore så, men tyvärr, med all nedskärning och för låg bemanning kan jag inte lova det.
Jag räcker inte till, något som säkert många andra undersköterskor håller med om.
Hur kan de styrande ens tro att jag har den förmågan? Men jag gör det jag kan göra.
Sedan tycker jag att hela äldrevården i Skellefteå är under all kritik. Chefer och anställda är under stor press för att det ska fungera, kosta vad det kosta vill.
Även om det sker till priset av att kvalitén på omsorgen för den äldre blir till det sämre. Vi försöker att lova dem guldkant, men hur ska vi kunna ge guldkanten om allt bara dras ned?
Jag anser inte att nattmålet är en guldkant. För mig är guldkant tillräckligt med personal så att vi undersköterskor kan känna oss tillräckliga.
För en simpel undersköterska är detta guldkant:
Att kunna ge trygghet, ha tid åt den äldre, kunna trösta, prata, ägna tid, ge tid för deras intresse, stöd när de känner sig ensamma, en hand att hålla i, en kram när det behövs.
En simpel undersköterska ser:
Att en gammal hand har en historia, den har levt ett liv, tagit hand om många andra människor, dess rynkor visar detta.
Fråga den äldre vad som är en guldkant, vad de längtar efter mest.
Chefen längst upp tittar på när vi gör jobbet. Det är vi som är hjältarna.
Stolt simpel undersköterska
Får allt mindre tid med våra gamlaGe oss förutsättningar och ork att ge den vård som våra äldre förtjänar.Jobba för en utveckling av äldreomsorgen i stället för att gnällaJobba i äldreomsorgen - då behöver du inte något privatliv