”Vad ska ni göra på julafton då? Åker ni bort eller kommer barnen hem eller …? Våra barn och barnbarn kommer hem från Kiruna och Södertälje och ska vara hos oss den här julen, vi blir visst fjorton stycken! Det ska bli så kul! I fjol var vi hos Sven-Eriks, då var Svante tomte och …”
Alla frågar. Alla beskriver en tomtebolycka utan skavanker. Alla förväntar sig ett svar i samma riktning med samma idylliska självklarhet och samma skönmålning.
Just nu, före jul, verkar det bara finnas en enda fråga. Men det finns många svar, långt ifrån Hej tomtegubbar, snaps till sillen och sopsäckar med julklappspapper.
Vi två ser fram emot julen tillsammans, bara vi två. Verkligen tillsammans. Den blir för oss precis den stilla och fridfulla högtid den är avsedd att vara.
Men varför ska vi tvingas förklara för alla som frågar att vi är som vi är, att vi är fullkomligt normala och våra barn och barnbarn är precis som vi?
Att vi har modet att vara som vi vill vara? Att släktträffarnas tjusning är betydligt överdriven? Att skratten, snapsen, Kalle Anka och dansen runt plastgranen kan vara ett kamouflage, en flykt?
Vi två flyr inte från någonting, utan till. Många är troligen avundsjuka på oss men vågar inte låtsas om det.
Ensamhet har inte ett dugg med antalet närvarande att göra. Vi två är så långt ifrån ensamma man kan komma. Den inledande frågan smärtar inte just oss.
Men vi önskar att många av våra medmänniskor skulle få slippa den, alla sorgsna och deprimerande, alla i trasiga relationer, alla verkligt ensamma, alla ofrivilligt barnlösa, alla som gruvar sig för ytterligare en jul med spritdoft, alla med social fobi, alla med högljudda släktingar, alla som tvingas ljuga för att framstå som ”låtsasnormala”.
Julen borde få vara fridens högtid, inte den tanklösa nyfikenhetens. Och snart kommer frågorna om nyårsfirandet … Är du beredd?
God jul och gott nytt år
Forskare: Julstressen är ofarligEn fröjdefull jul, dock inte för allaDela med sig gör inte ont