Sverige tar emot människor som valt att fly från krig, förtryck och andra hemskheter.
Jag jobbar inom vården och kommer ibland i kontakt med människor som är på flykt.
Nyligen var jag på ett hembesök hos en flykting. Hen hade blivit placerad i en lägenhet i ett samhälle utanför Skellefteå.
När jag kliver in i trapphuset mötte jag av en fuktig unken doft, målarfärgen hängde i flagor från taket. Det fanns knappt något trappljus, inga namnskyltar på dörrarna. Ringklockorna till lägenheterna var trasiga. Vissa lägenhetsdörrar såg det ut som om det brunnit där.
När jag klev in i lägenheten var det inte mer en tio grader varmt. Patienten var fullt påklädd med jacka, skor och mössa. Tillhörigheterna fanns i några plastkassar på golvet. Lägenheten hade varken garderober eller hyllor att lägga något på.
Det fanns en gammal säng, en träsoffa som inte håller att sitta på och tre stolar. Tapeterna bestod av väggklotter. Det kändes som jag var i ett slumkvarter! Jag kan föreställa mig att så här såg det ut i fattigkvarteren i Sverige på 1920- eller 1930-talet.
Min patient välkomnade mig och vi satte oss ner och försökte kommunicera, i den mån det gick. Tolk gick inte att uppbringa. Även om man är ute i god tid är det svårt att få någon tolk. Jag kände kylan från den kalla stolen och kalla kårar gick genom min kropp.
Jag tänkte för mig själv ” i detta bor hen, alldeles ensam.” Personen som satt framför mig kan knappt kommunicera med omvärlden. Att leva i ständig ovisshet skapar stress och psykisk ohälsa.
Jag tycker att det är skam att någon ska behöva bo på detta vis år 2015 i Sverige. Undra vem som håvar in pengar genom att hyra ut dessa slumlägenheter till Migrationsverket?
När nu Sverige har öppnat sina gränser, måste det även finnas resurser att ta hand om de som kommer. Är resurserna slut måste vi kanske stänga våra gränser och försöka ta hand om dem som redan kommit hit?
Förtvivlad sjuksköterska