Det slår mig nu. Bara sådär, helt plötsligt.
Alla säger att det viktigaste för oss som lider av fibromyalgi är att ha en förstående omgivning. Det är fel. Eller åtminstone inte hela sanningen.
Det viktigaste för oss är att ha en omgivning som förstår.
Ett exempel bara: Gänget kommer på den fantastiska idén att gå upp klockan fem en morgon, packa matsäck och vandra upp på ett berg för att möta den nya dagen i samklang med naturen.
Jag kan inte hänga med. Klockan fem på morgonen är alldeles för tidigt för den kropp jag har och som behöver en rejält lång och mjuk startsträcka. Dessutom är en bergsbestigning en omöjlighet då benen skulle skrika av smärta.
En förstående omgivning säger: Jo, vi förstår och vi känner med dig. Det skulle vara så roligt att ha dig med men vi förstår att du inte orkar.
Men – den som förstår, säger: Finns det något som du skulle uppskatta i stället? En biltur till någon fågelsjö? Med picknickkorg och kikare?
Det är samma sak med läkare. Många är förstående men bara en del förstår. Och den som förstår säger: De dagar du känner att du orkar mer än vanligt, gå då och sätt dig på ett kafé, titta på folk och njut.
Den som är förstående säger: Om du mår bättre någon dag, kan du ta tag i de saker som känns mer jobbiga – men glöm inte att be din familj eller omgivning om hjälp.
Det är ”lätt” att vara förstående inför en annan människas situation men betydligt svårare att förstå den.
Walk a mile in my shoes