Var finns empatin hos beslutfattarna, frågar sig Sven Carlsson, 92, som vill flytta till ett äldreboende. Arkivbild: Jeanette Lövgren
Det var bättre förr – åtminstone vad gäller äldreomsorgen i Skellefteå kommun.
För cirka tre år sedan kunde man på kommunens hemsida läsa att de hade 930 äldreboendeplatser inklusive ett antal särskilda demensboenden. Nu är det 870 platser.
I dag finns inga särskilda demensboenden utan de kallas för särskilt boende. Inte nog med det, nu kallar de också vanliga äldreboenden för ”särskilda äldreboenden”. Skälet är att kommunen numera blandar dementa med icke dementa – vilket enligt all expertis är förkastligt. Men detta bryr sig inte socialnämnden om.
Numera får ingen äldre person oavsett ålder plats i ett särskilt äldreboende, om den inte är tillräckligt sjuk. I första hand erbjuds hemtjänst trots att många med hög ålder vill komma till ett äldreboende för att de sista åren få känna trygghet och social gemenskap.
Naturligtvis ska den åldring som vill bo kvar få göra det, men många, speciellt det ökande antal personer som är över 90 år, känner sig otrygga och isolerade i sin lägenhet.
Äldreomsorgschefen säger ”de flesta vill ju bo hemma”, vilket inte är sant. Inte förrän du blivit så sjuk att hemtjänsten inte orkar med dig ordnas plats i särskilt boende. Så det finns inget alternativ. Du tvingas bo kvar i din lägenhet.
Det har gått så långt att på snart alla särskilda boenden bor numera bara svårt sjuka och dementa, vilket innebär att jag som går mot 93 inte nu längre kan ha någon social gemenskap med andra, varför jag nu inser att jag kommer att få sluta mina dagar i min lägenhet . Och det mot min vilja.
Är det så vi kommunmedborgare vill ha det när vi börjar känna oss isolerade i våra hem. Var finns empatin hos beslutfattarna? Ni borde läsa social-tjänstlagens första paragraf som säger att social-nämnderna ska visa respekt för människornas självbestämmande och integritet.
Äldreboenden är numera sjukhem. Det är också åldersdiskriminering av grövsta slag.
Sven Carlsson, Ursviken