Göran Hägglund i Almedalen. Arkivbild: TT
Den alltmer uppblåsta Almedalsveckan startade valrörelsen. Jag råkade av en slump se KD-ledaren Göran Hägglund hålla tal. Hans parti anses allmänt som moget för utröstning, men han gjorde ett i mina ögon redigt intryck. Han pratade bra om vikten av att livsviktiga behandlingar i vården inte fördröjs i onödan, och att åtminstone alla som uppnått 85 års ålder ska vara garanterade plats på ett värdigt äldreboende, om de själva vill.
Han fjäskade inte, och kallade sig inte för feminist bara för att alla andra rusar åt samma håll.
Nästa gång jag fick in detta Almedalen gapade en hel klunga i munnen på varandra. För tredje gången hade SD-ledaren Åkesson äntrat samma scen som Hägglund. Hans grötmyndiga sätt att försöka verka folklig fick mig snabbt att slå av och göra något mer lugnande för sinnesfriden.
Så här kommer det att hålla på till i september. Massmedia satsar stort, analyserna påminner om de från fotbolls-VM.
Hägglund avfärdades för hans försök att få in lite humor i sitt tal. En skribent spekulerade i att han hellre skulle vilja vara ståupp-komiker än politiker. Vad man tyckte om de konkreta förslagen föreföll snarast vara en bisak.
Mer än någon syrlig kommentar om att hans tankar inte skulle vara i takt med tiden och mest attrahera de som börjar bli gamla, och underförstått lite gaggiga?
Stefan Holmberg, Skellefteå