Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Det var en gång en kommun, som var så vansinnigt, vansinnigt rik. Ja, i hela landet fanns det nästan ingen så rik som den.
När man en gång grävde ett hål i jorden hittade man guld. Men man ville bli ännu rikare, och alla tyckte att det var onödigt att älven bara skulle rinna utan att göra rätt för sig på något sätt, så då grävde man ut den också.
När man grävt färdigt, räknade man alla pengarna, och staden borde få heta Guldstaden. Men människorna var ändå inte lyckliga. De ville så gärna över till andra sidan älven för att se om det inte fanns något mer att gräva ut.
Då kom någon på att de först behövde en bro. Men ingen i hela kommunen kunde riktigt räkna ut var den skulle byggas. Man hade ju hela tiden bara grävt ut. Och vanligt folk skakade på huvudet som vanligt folk ofta gör. Men ovanligt folk gör inte så. De ger sig inte så lätt. De frågade vanligt folk, så de själva skulle slippa fundera över bron.
Nej, inte då heller. Men ett kulturhus kunde väl ändå ingen säga nej till? Jo, då blev vanligt folk trötta, så trötta. De antydde rentav att de klokaste kanske inte ens fanns i staden; någon föreslog Medle, Boliden, Renström, till och med Jörn.
Då tyckte stadsborna att det gick för långt. Deras miljö var ju så dålig. De behövde all uppmuntran de kunde få. Och de var så sugna på att få börja gräva igen. För stadsmiljöns skull. Som tydligen blivit sämre medan man grävt och inte alls lika bra som den skulle kunna bli, om man grävde lite till.
En vacker sommardag varje år flyr stadsborna till Fallets dag i det annars torra Finnforsfallet. En enda dag. Själv orkade jag inte i år heller.
Det var en gång min miljö, inte Guldstadens. Jag har orsak att skaka på huvudet ibland.
Allt är inte guld som glimmar.