Vi killar får lära oss att inte visa oss svaga, gråta eller prata om känslor. När vi gör oss illa säger vuxna ”Du är en stor och stark kille … ”
Lärare behandlar många av oss som bråkstakar. Dessutom påverkar vi killar varandra. Vi ser och hör hur andra killar beter sig, ofta känslokallt, tufft och våghalsigt.
Inte så underligt att vi sedan uppfostrar våra söner likadant. Allt upprepas - för varje ny pojke som föds.
Med alla dessa normer finns det inte på kartan att jag skulle tala med någon om att jag mår dåligt eller har självmordstankar. Inte ens när jag sätter mig vid middagsbordet finns tanken att berätta om mina problem.
Skulle du se mig skulle du ta mig för en typisk tuff och kaxig kille. Men vi är många som vet att det inte alls är sant. Vi försöker bara passa in, precis som du själv.
När killar tiger och lider leder det till tragiska händelser. De som tar livet av sig i Sverige är till 70 procent män, men bara elva procent av dem som besöker ungdomsmottagningarna.
Det alla i Sverige har gemensamt är skolplikten. Därför borde man redan i grundskolan och fram till slutet av gymnasiet lägga stort fokus på att upplysa om psykisk ohälsa, särskilt för oss killar.
Ta upp ämnet, upplys oss kontinuerligt om rätten att gråta, vara svaga och känslosamma.
Att bli undervisad om psykisk ohälsa borde vara lika självklart som att vi blir undervisade i svenska eller matematik. Skolan behöver satsa mycket mera på effektiva sätt att ta upp psykisk ohälsa om det ska få någon riktig effekt på oss elever.
En lösning kan vara att införa obligatoriska träffar med kuratorer varje månad. Givetvis kostar det, men det kan förhindra framtida självmord eller psykisk ohälsa - något som kostar samhället stora pengar.
Det är stor skillnad på att försöka ändra en persons tankegångar vid fyllda fyrtio än vid femton års ålder.
Elev på Anderstorpsgymnasiet