Foto: PRIVAT
När den senaste Pisa-rapporten om skolans värld presenterades höll jag på att läsa en mycket spännande bok, Jag är Malala.
Svenska elever sägs vara under snittet i världen när det gäller förmågan till problemlösning. Malala i Pakistan har riskerat livet i sin kamp för allas rättighet till utbildning, särskilt flickorna. Hon uttrycker det så här:
I dag vet alla att utbildning är en av våra grundläggande rättigheter. Inte bara i väst; även islam ger oss den rättigheten.
Islam säger att var flicka och var pojke ska gå i skolan. I Koranen står skrivet att Gud vill att vi ska skaffa kunskap. Gud vill att vi ska veta varför himlen är blå, att vi ska lära oss om hav och stjärnor.
Jag vet att det inte blir någon lätt kamp. Det finns 57 miljoner barn i världen som inte går i grundskola, 32 miljoner av dem är flickor.
Malala hade redan som 14-åring gjort mycket i sin kamp för rätten till skolgång och blev skjuten på nära håll av talibaner på väg hem från skolan just på grund av detta. Hon har fått vård i England och har som den yngsta någonsin nominerats till Nobels fredspris.
På sin 16-årsdag höll hon ett tal inför FN-delegaterna. Hon uppmanade världens ledare att ordna gratis utbildning till alla världens barn. ”Låt oss plocka upp våra böcker och pennor”, sa hon. ”De är våra mäktigaste vapen. Ett barn, en lärare, en bok och en penna kan förändra världen.”
Jag glömmer aldrig stoltheten jag såg hos de barn på landsbygden i västra Etiopien som i stället för käppen, som de drev sina kor med, bar nio anteckningsböcker. En för varje ämne. Och glädjen som man möter bland grupperna av barn på väg till och från skolan i Etiopien då förmiddagspasset byts ut mot eftermiddagspasset.
Var finns glädjen och stoltheten hos våra barn över att få gå i skolan?
Kersti Karlsson, Kåge