I onsdags nekade Sverige 177 människor från en båt i Medelhavet att komma hit.
Sverige borde kunna bättre!
Hur ska de ensamkommande som kommit till Sverige från Afghanistan någonsin kunna lita på någon vuxen? I deras hemland blev deras närmaste dödade av talibanerna, och här i Sverige tror myndigheterna att de ljuger.
Efter att som god man ha suttit med en av dem vid intervjun på Migrationsverket och hört hur detaljrikt han beskrev hur han blev slagen av talibanerna, tänkte jag att han om någon måste ju få asyl, skydd, här i Sverige!
Men så läser jag beslutet och allt de skriver är att han inte kunnat göra varken sin identitet eller sin ålder sannolik. De utgår från att han ljuger.
Migrationsverket vet förstås att ingen som inte samarbetar med talibanerna kan få något ID-kort.
Deras ständiga erbjudande att genomgå en medicins åldersbedömning bedömde vi ganska meningslös. Vad skulle det kunna tillföra utredningen?
Den skulle bara skjuta upp svaret på ansökan. Trots den digra dokumentationen av övergrepp, som han utsatts för, blev svaret blev ”nej” till ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd.
Nu ser vi att våldet i Afghanistan bara eskalerar. Visst måste också Migrationsverket se det och kunna ändra sin bedömning av läget i landet?
Fatemeh Khavari träffade i onsdags Migrationsverkets rättschef för dialog. Upptrappningen av våldet i Ghazni-området verkar vara tecken på en ny hård offensiv som syftar till att vinna makten. Folkgruppen där, hazarerna, är både religiöst och etniskt förföljda i Afghanistan men får inte flyktingstatus i Sverige. Hennes slutsats är: Det som sker är fel.
Förra hösten satt Fatemeh och många av de ensamkommande på olika platser i Stockholm och uttryckte en enda önskan: VI VILL LEVA.
När de satt på Norra Bantorget under statyn med Hjalmar Branting tänkte jag att Socialdemokraterna kanske skulle vilja säga något till pojkarna. Något i stil med att ”förändring är möjlig”. Hur de under 1900-talet lyckades utveckla fattigsverige till välfärdssverige.
När jag försöker övertala dem att förändring är möjlig också i Afghanistan skakar de bara på huvudet. - Inte de närmaste 40 åren i alla fall!
Tänk om vi kunde tänka om! Och ta vara på dessa ungdomar och låta dem ha ett hopp om en framtid. Och låta dem leva! Vi har stora möjligheter i vårt land.
Låt oss visa att vi vill det bästa för ungdomarna som finns här! Vi behöver dem!
Kersti Karlsson, Kåge
En kortad version av texten har publicerats i Norran, pappersupplagan.