De flesta drabbas förr eller senare, antingen själv eller som anhörig.
I Sverige har lagstiftningen bestämt hur vi ska dö. Det gäller när allt hopp är ute och den döende inte kan tillgodogöra sig varken mat eller vätska. Avmagringen accelererar, inre organ går på sparlåga och försvagas. Den drabbade försvinner bort i en slags "djupsömn” ofta med långa andningsuppehåll och ibland rosslingar.
Jag har på kort tid som anhörig fått uppleva ett par sådana fall, så det är absolut inget ovanligt. Många döende kan leva flera dygn utan mat och vätska. En sköterska berättade att hon hade varit med om 16 dygn.
Den enda ”vätskeersättningen” är morfin från en morfinpump. Dosen stegras gradvis. Förmodligen är hörseln och kanske även förnimmelsen det sista som lämnar vår kropp. Ingen kan riktigt veta.
Inte bara den drabbade utan även närstående prövas hårt.
Jag vill berätta om en nära anhörig som var renlevnadsmänniska, men drabbades av cancer som senare spred sig till skelettet med smärta som följd. Han ville dö på ett värdigare sätt än att bli fullproppad, omtöcknad och illamående av morfin.
Han sa: ”Tänk att få ha valfriheten att själv och tillsammans med sina anhöriga bestämma när det är dags att dö”.
Men vad har vi för alternativ?
Jag vet att detta är ytterst kontroversiellt, och att det kan ses utifrån många aspekter och jag har inga stora förhoppningar om en snar förändring.
Regering och riksdag tycks ha viktigare saker att tänka på. Suck.
Valfrihet inför livets slutskede är en högst personlig rättighet som ingen lag ska kunna sätta sig över.
Till sist: Jag känner en stor beundran för all vårdpersonal. Ni gör ett fantastiskt arbete.
Kennet Johansson, Byske