Arkivbild: TT
Det har gått drygt 200 år sedan Esaias Tegnér skrev den mäktiga dikten Det eviga, det sanna, det rätta, det sköna.
På något vis fångade diktaren tidens längtan och utvecklingens riktning.
Napoleons barbariska välde störtade samman. De gamla gränserna justerades efter situationens krav vid Wienkongressen 1814–1815. Här spelade den franske diplomaten Talleyrand en enande roll. Utvecklingen mot dagens värld påbörjades.
Finns det då något hopp i vår tid? Kanske! Man kan hoppas att religionen lämnar politiken. Och att politiken lämnar religionen.
Om vi begränsar oss till världen väster om Ural, kan vi konstatera att kristendom och islam är problemet i många stater med motsättningar mellan folk och grupper.
Likväl finns betydande likheter mellan kristendom och islam. Bägge religionerna utvecklades som sekter inom de grupper som påverkades av den hebreiska delen av vår bibel.
Kristendomen bildades kring en person, Jesus från Nasaret. Han presenterade sig som Den Smorde, ättlingen till kung David, världserövraren. Under sina 300 första år levde kristendomen som en obetydlig folkrörelse. Sedan inlemmades den i de politiska maktnäten i olika länder.
Islam bildades 600 år senare kring profeten Muhammed. Under hans ledning utvecklades islam till ett expanderande företag och drev under sina första århundraden en svärdsmission som medel och mål. Religionen blev morot och piska.
Vår tid behöver företrädare för kristendom och islam som lämnar sina anspråk på politisk makt och begränsar sig till sina centrala traditioner, Bibel och Koran.
Vår tid behöver också politiker av Talleyrands format, de som kan se utvecklingslinjerna och hitta drägliga kompromisser för den närmaste framtiden för olika minoriteter och majoriteter.
Bo Norberg, Umeå