”Försäkringskassan bedömer, med all respekt för dina besvär, att du inte har nedsatt arbetsförmåga.”
Så avslutas brevet med beslut i mitt sjukpenningärende.
Men sluta, säger jag, bara sluta! Om ni visade respekt skulle jag inte nekas, när min hälsa är så svag.
Första vardagen efter att jag mottagit beslutet, är jag tvungen att anmäla mig på Arbetsförmedlingen.
Jag har varit väl förberedd inför rättegången, flera intyg, kompletteringar och dokumentationshandlingar, men i slutändan spelar det ingen roll.
Att jag i läkarintygen bedöms sakna arbetsförmåga är visst också oväsentligt eftersom Försäkringskassan egen försäkringsläkare, som aldrig träffat mig, aldrig pratat med mig, så uppenbart vet bättre.
Var är det sunda förnuftet?
Gömda bakom skärmar och paragrafer, i sitt upphöjda, ointagliga slott, sitter handläggare från gryning till skymning och fattar kontraproduktiva beslut.
Den lilla människan i botten, som jag och mina medpatienter, stod före processen avsevärt närmare arbetsmarknaden än efteråt.
Den lilla återstående energin under ärendets gång riktats mot fullständigt fel problem, nämligen att driva rättegången istället för att återigen bygga upp sin kraft, så att den skulle räcka till att hantera en tillvaro fylld av både fritid och arbete.
Är ni medvetna om detta, ni paragrafryttare på höga hästar?
Det jobb ni utför är av så undermålig kvalité att det till och med driver oss försäkrade/patienter från arbetsmarknaden, och inte till arbete och arbetsmarknad.
Så ta och sadla av, det här fungerar inte.
Av kött och blod
Fotnot: Försäkringskassan har erbjudits möjlighet att besvara insändaren.