2018. Krokryggig och trött tar du dig sista biten fram mot ditt slut.
Jag har lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till dig. Du har varit lite av det bästa och lite av det värsta.
Jag fick till exempel fylla jämnt, uppleva så många fantastiska dagar och stunder ihop med mina barn, jag fick mitt första barnbarn.
Gåvor jag är så tacksam för.
Men du har verkligen även skänkt mig utmaningar. För ibland kommer ett år som omkullkastar allt man trodde att man visste.
Både om andra och sig själv.
I sådan nöd prövas vännen. Och kärleken. Och styrkan i en själ.
Jag har fått omvärdera relationer. Jag har slutat försöka förstår varför. Det har du lärt mig 2018. Att ”varför” inte är viktigt.
Anledningarna till varför man tappar varandra är sällan ett plåster som dövar den smärta som förlusten orsakar. Vems fel det är spelar faktiskt ingen roll i slutändan.
Om man är oskyldig gör det ändå ingen skillnad.
Om man bär skulden saknar det ändå betydelse.
Trots du slitna och förbrukade 2018 slängt ut min själ i kylan har du även öppnat mina ögon.
Det finns människor som lyssnar och förstår med aldrig sinande värme.
Det är dem vi ska värna om istället för att sörja de som lämnar oss när det blåser kallt.
2018 har visat mig så många sidor av livets mynt.
En sak jag fått förstå mer än nånsin är att ingen är osårbar och jag har lärt mig att jag inte alls klarar allt.
Inte ens nästan. Jag vet det nu.
Allt går inte att borsta av sig.
Och det inte meningen att man ska stå där utan att rubbas. Man ska känna och ibland är känslan smärta.
Det är inte svaghet.
Du 2018, jag lämnar dig med dessa ord:
”Du 2018 har gett mig några av de finaste gåvor jag fått. Jag är dig så tacksam för det.”
Du har lärt mig att förlåtelse och förståelse är så mycket kraftfullare än förnedring och förgörande. Så adjö 2018.
Du sorgens och glädjens år. Välkommen hit 2019.
Du hoppets ofödda år.
Nytt år, nytt hopp