Insändare. Med stigande förvåning ser jag att användningen av järnsand fortsatt omges med restriktioner. Jag läser i Norran att järnsand innehåller ”höga halter av tungmetaller”. Traditionellt och i miljösammanhang menar man med ”tungmetaller” kvicksilver, bly och kadmium. I järnsand förekommer dessa ämnen möjligen på ppm-nivå (miljondelar). Är det ”höga halter”?
Enligt en vidare definition på tungmetaller är det metaller med en densitet över 5g/cm3, dvs i stort sett alla metaller.
Vad innehåller då järnsand? Järnhalten anges till 36-38%, men järnet föreligger som oxid, och utgör följaktligen ca 50% av innehållet. Näst högst är kiseldioxid (SiO2) med ca 35%. Kiseldioxid finns i sand och är ett av de vanligaste mineralen i jordskorpan. Dessa två är bundna tillsammans som 2(FeO)SiO2, vilket är en mycket stabil förening. Därefter finns några procent kalk (CaO), magnesium (MgO) och aluminium (Al2O3). Alla vanligt förekommande mineraler.
Så kommer vi till metallerna. Zinkinnehållet är ca 1,5%, bundet som oxid. Zink är en livsnödvändig metall, givetvis i små mängder. Koppar 0,5%, bundet som både sulfid och oxid.
Mycket forskning är nedlagd på lakningen av metaller från järnsand och andra slagger. Läs t.ex. ”Jernkontorets annaler”. Det visar sig att granulering (snabbkylning i vatten) ger en glasartad struktur som inte medger lakning vid normala pH-värden (=som man har i naturligt vatten). Detta kan man lätt se med blotta ögat, granuleringskornen är vassa och har blanka ytor. Den blanka ytan består efter många år i naturen. Detta betyder att ingen lakning sker.
Att använda natursand är heller ingen säker lösning. Runt Skellefteå känner jag till ca 40 gruvhål från före Boliden-epoken. Sannolikheten att natursanden är kontaminerad av dessa mineraler är stor. Lakförsök visade att i vissa fall var urlakningen större ur natursand än ur slagger. Dessutom förändrar ett grustag dramatiskt grundvattenförhållandena. Grundvattnet kommer i rörelse, vilket ökar lakningen till grundvattnet.
Vattnet som används för granuleringen på Rönnskär rinner ut i havet. Givetvis kontrolleras även detta vatten noga med avseende på metallinnehåll. Det totala utsläppet av koppar från Rönnskär är ca ett halvt (0,5) ton per år, inklusive granuleringsvattnet. Att jämföras med Skellefteälven som naturligt innehåller 70-80 ton koppar per år.
Att förbjuda användning av järnsand utan att ha mycket starka forskningsresultat som stöd, är oansvarigt. Försiktighetsprincipen ska man inte åberopa när verklig kunskap finns. Att lägga järnsand på SAKAB-limpa e.dyl. skulle kosta Rönnskär en halv miljard (500 miljoner) kronor per år! Hur länge överlever Rönnskär då?
F.d. metallurg på Rönnskär
Järnsanden – visa upp era bevis för oss