Samma dag som vi kan läsa att en man dött sedan han intet ont anande tagit upp en handgranat, visas Tom Alandhs ”Martina har sett alla mina filmer” på tv. Det är en av de mest gripande filmer vi borde kunna tänka oss.
Martina är född på 1970-talet. Med en medfödd defekt, och diagnosen blev Downs syndrom. En läkare, uppenbarligen med mer svårbegriplig brist, ansåg att föräldrarna omgående borde lämna henne på institution. Ordet ”idioti” nämndes.
Men Martina har levt ute i samhället som de flesta av oss andra. Hon var tidigt duktig i musik, gick folkhögskola och bor i egen lägenhet.
Martina fick arbete som lokalvårdare på äldreboende. Efter närmare 25 år var hon nära att bli uppsagd, kraven ansågs ha stigit. Men facket fick beslutet upphävt, med priset för striden att Marina påverkades av den stress som hotet hunnit förorsaka.
Tom Alandh har följt Martina under 45 år. Vi andra borde kunna följa henne åtminstone den timme som den senaste, och sista, filmen varar.
I skolundervisningen borde den bli ett obligatorium. För alla som hamnat snett, eller riskerar göra det, likaså. Martina har, med omgivningens stöd, tagit tillvara sin potential.
Men alla som i dag slösar bort sina liv på droger och kriminalitet?
Visst, många andra har också oddsen emot sig. Påverkade av olyckliga barndomsupplevelser, svårigheter att bli accepterad av samhället, misstänksamhet och fördomar. Tvivelaktiga värderingar och destruktivt beteende, både mot sig själv och andra, förstärker en ond spiral.
Men även den som kastat en handgranat eller stulit andras egendom måste kunna ändra sitt beteende.
Sätt filmen om Martinapå schemat för varje utbildning och vårdinsats. Kan den så ett minsta lilla frö till eftertanke har den fyllt sin funktion.
Stefan Holmberg, Skellefteå