Vad är det man säger, när man säger det man säger, och vad är det man menar, om man nu menar det man säger? Ja, så snårigt kan man med lite mod börja en insändare om två ord, assimilation och integration.
De är orden som säger hur vi ska ta vara på våra medmänniskor. Ja, inte vilka medmänniskor som helst utan de utsocknes.
Riktigt var utsocknes börjar vet jag inte, men att det sägs finnas ett ”de andra” som vi som inte är utsocknes ska förhålla oss till.
Svenska akademins ordbok säger att integration är vad som händer när man sammanför skilda delar till något helt.
Assimilation sker när något upptas och ombildas till likhet med befintligt material.
Samma sak eller? Nä, knappast.
Har det någon betydelse då? Utan tvekan, både för den som tror sig vara innanför sockengränsen och den utanför.
Assimilation, som jag ser det, lever med hoppet om att allt ska bli som det varit. Att förändring i grunden är skadligt.
I ett assimilerat samhälle blir den kollektiva viljan förenad i en och samma storslagna enhet. I dag är det migranter som ska omformas till den nya tidens svenskar – om SD får bestämma?
Drömmen om det oföränderliga samhället är uppmurat på två lömska F. Falsk och farlig.
Falsk, för att det går på tvärs med allt som vi idag förstår om hur mänsklig kunskap, och kreativitet har skapats. Det är genom möten, stöld, lån och kommunikation som olika delar sammanfogats till ett helt.
Genom integration skapade vi nya idéer och gör det möjligt att få en bättre värld.
Farligt, för ett idélöst samhälle stagnerar och är illa rustat att möta nya utmaningar. Farligt för att assimilation kräver hela tiden en utsocknes som en representant för det skadliga. Idag kallas de migranter, i morgon?
Att sammanfoga olika delar till något helt är varken lätt eller smärtfritt, men att avstå för hoppet om en oföränderlig värld är att drömma om en mänsklighet som aldrig funnits.
Jan-Eric Eriksson
Skellefteå