Nej, teknisk är jag inte! När grabben, 14 år och 10 månader, försvann ner i källaren och började skruva i sin nya – men egentligen halvgamla – moped, var jag chanslös.
Fram till dess hade det varit totalt ombytta roller. Han hade aldrig haft en chans inför mitt 35-åriga kunskapsförsprång. Ja, med mobilen, kanske … och datorn.
Jag förstår alla föräldrar i min situation. Det är egentligen synd om dem, och oss.
Jag vet hur det känns när motorn till en Suzuki ligger utspridd på en kvadratmeter på garagegolvet och sannolikt aldrig kommer att återta sitt ursprungliga skick.
Jag vet hur det låter, när en mopedmotor trotsar alla naturlagar och vrålar igång i en källare, fastän den en timme tidigare skenbart varit utom all räddning.
Som familjens överhuvud (?) har jag vant mig vid att behärska problem av alla sorter, det vill säga det lilla, som inte resten av familjen redan klarat av.
Han är, som sagt, 14 år och 10 månader, men jag är fortfarande en aning vassare än han, faktiskt även när det gällde mopedmotorer.
Nu anser han att jag borde inse att den här 15-årsregeln är löjlig. Ibland antyder han till och med att det troligen är jag, som hittat på den.
Grannpojkarna har mycket klokare pappor. De har förstått hur löjlig regeln egentligen är, så deras söner har kört sina mopeder – mest bara provkört, till grannbyn och så – eftersom de är så skickliga på att plocka sönder motorer och till och med kan få dem att gå mycket fortare än vad deras pappor tror.
Jag vill förstås inte inför min son uttala mig nedsättande om kompisarnas pappor. Men jag kan ändå inte låta bli att antyda att papporna i fråga säkert är snällare än jag, men de är definitivt mer glömska. De har nämligen glömt bort när deras söner föddes.
Det har inte jag. På 15-årsdagen har jag lovat honom en hjälm. Med visir. När han ska åka till grannbyn.
Gott minne