Arkivbild: Scanpix
Samtidigt som den stora förbandsslakten ägde rum kring senaste sekelskiftet i min omedelbara närhet kunde jag på nära håll skärskåda följderna och de överväganden som redovisades, öppet eller maskerat. Säkerligen har jag dessförinnan tagit intryck av min barndom under krigsåren i Norrbotten – jag var till och med född och uppväxt på det nätt och jämt färdigställda krigsflygfältet i Kalix. Därifrån minns jag flyktingarna som passerade Kalix när tyskarna retirerade mot Nordnorge 1944 och brände bebyggelsen i norra Finland. Även vi svenskar drabbades – en äldre syster smittades av difteri och dog till min stora sorg.
Mina fragmentariska minnen av den norsk/amerikanska flygstyrkan på Kallax 1945 tror jag tidigt vidgade mitt historiska intresse för det som sker i det som synes ske. Det fördjupades senare under de år jag fick insikt i Sveriges hemliga samarbete med Nato-länder under kalla kriget. Vi bör inte upprepa gångna misstag. Erfarenheterna från uttagningen och utbildningen till personal i försvaret gav ytterligare historisk bakgrund.
När professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell utkom med sin bok Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (Atlantis förlag 2010) hade jag stora förväntningar på kvaliteten i planeringsprocessen och resultatet på svensk försvarspolitik.
Agrells historiska genomgång kändes som en knytnäve i magen. Klart och tydligt underbygger han titeln på boken. Den svenska nationella försvarsförmågan som tillfälligt skulle tillåtas sjunka kom i praktiken att försvinna. Yrvaket rapporterar nu medierna om exempel som skrämmer svenskar. Huvudarenan för de fåtaliga soldater som finns kvar har förlagts till Centralasien i form av krig mot gerillaförband. Det är en form av krigföring som är föga användbar vid försvar av svenskt territorium. Optimisterna tror att de stormakter vars anspråk på värdefulla naturtillgångar vi stöder med svensk trupp, i gengäld ska försvara vårt land om vi blir överfallna. Försvaret av Sveriges integritet förtjänar att grundas på mer än tro.
Vi som upplevt andra världskriget fick mycket konkret skåda konsekvenserna av våra naturtillgångars attraktivitet när dessa utnyttjades av krigförande och våra tekniska produkter som kullager exporterades. Jag minns malmtågen och malmfartygen. Vårt land användes dessutom för baser av såväl tyskar som allierade beroende på vem som just då hade framgång.
Mot bakgrunden av dessa kunskaper borde en försvarsplanering vars konsekvenser sträcker sig decennier framåt grunda sig på insikten att världen befinner sig i ett läge där dagens bristsituation på naturtillgångar livsmedel bara ökar. Vi ser redan idag en tendens till att produktionsländerna kräver mer av kakan. De accepterar inte utan vidare att multinationella företag med ägarmajoritet tar merparten. I Afrika och Mellanöstern har väpnade protester skett mot den inhemska härskarklass som plundrat sina landsmän.
Vilken roll vill vi att Sverige ska spela i den globala fördelningspolitiken? Det bör diskuteras och beslutas öppet. Vi kan inte lösa morgondagens problem med gårdagens tänkande och hämningar.
Karl Yngve Åkerström
Sköndal