Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT.
Liggande naturstenar välter aldrig, möjligen stående skifferblock. De suddar ut gränser mellan människor.
Blänkande marmorstenar med guldglänsande, snirkliga bokstäver gör precis tvärtom. Detta trots att vi ideligen matas med ett självklart mantra om ”människors lika värde”.
Min far, grovarbetaren, skulle aldrig haft en chans att få dela sin sista, välbehövliga viloplats med kyrkoherdar eller ens kyrkvaktmästare nära kyrkväggen. Det ville han inte heller.
Företag som tillverkar gravstenar värjer sig förstås. Men vi andra, vi som ska ligga under stenarna, borde väl ändå få ha ett ord med i laget innan det är för sent. Min fru och jag har med stor möda släpat fram en vacker sten, som maskiner tvingat upp i dagen på ett kalhygge.
Vi vill så småningom vila tillsammans under den. l all enkelhet, bara med våra förnamn utan marmorglans eller förgyllda bokstäver.
Utan borrade hål, järnpinnar eller sockel blir den omöjlig att välta och totalt ofarlig för resten av mänskligheten, men för oss är blotta tanken på att vår möda kommer att respekteras trösterik.
Men kommer vi och vår sten att vara välkomna till kyrkogården en dag? Eller sätter vi på ett osolidariskt sätt käppar i hjulet för en hel lönsam bransch och får kyrkans djungel av svårförståeliga regler att vackla i socklarna precis som de flesta av dagens gravstenar?
Vi hoppas på ett enkelt svar, avsett för två enkla människor, helst innebärande att vi slipper släpa tillbaka stenen, vår gravsten, medan vi ännu orkar.
Tidigt ute