Många av problemen i dagens samhälle som sysselsätter inte minst politiker alltifrån regering och riksdag till lokal kommunal nivå är ett resultat av otillräckliga och otidsenliga struktur- och system- lösningar inom ramen av en nuvarande samhällsmodell.
Det här är något samhället måste ta ansvar för och förändra.
Det kräver ett parlamentariskt ansvarstagande.
Urbaniseringen uppfattas av många som ett problem där man upplever att gles/landsbygd drabbas negativt pga utflyttning och befolkningsminskning, vilket medför nedläggning av verksamheter med minskad tillväxt som följd.
I motsats till gles/landsbygd gynnas staden eller tätorten av urbaniseringsprocessen, när människor istället väljer att flytta dit pga utökade möjligheter av arbete, utveckling, försörjning. Det bidrar till ökad tillväxt i staden av befolkning, arbete, kapital etc.
Flera undersökningar pekar på att det är i storstadsregionerna befolknings- och jobb- tillväxten kommer att ske fram till 2040. Där sker nära 90 procent av befolkningstillväxten, en utveckling som innebär stora utmaningar för många av landets kommuner.
Enligt befolkningsprognoser är det troligt att det år 2050 bor tio miljoner människor i de tre storstadsområdena.
Man kan påstå att samhället under lång tid haft en samhällsmodell med en central styrning till centralorter och som konsekvens en långtgående urbanisering.
Vill man däremot att landet som helhet i alla dess delar med gles/landsbygd och stad ska ha liknande förutsättningar ifråga om utveckling måste man i grunden förändra i struktur baserat på probleminsikt.
Så här beskriver Helena Lindahl (C), riksdagsledamot, den sk fördelningspolitiken som hon menar är en stor del av problemet.
" Regeringen har höjt uttaget av skatter med uppemot 50 miljarder kronor på årsbasis, varav en stor del tas från landsbygden. Man har öronmärkt 750 miljoner för 2019 respektive 2020 för att finansiera den sammanhållna landsbygdspolitiken. Man ger alltså tillbaka en bråkdel av vad man tar."
" Det man kallar för fördelningspolitik är i praktiken en omskrivning för centralisering " enligt Lindahl.
Helena Lindahl är därför mycket kritisk till regeringens glesbygds politik som Sven-Erik Bucht, glesbygdsminister kallar för en "historisk satsning".
Lindahls kritik delar många regionala och lokala politiker, även socialdemokratiska.
I en nyligen publicerad artikel skriver Lindahl,
" För att vända utvecklingen krävs i stället riktiga reformer som stärker den lokala och regionala ekonomin. Till exempel att en större del av skatteuttaget – exempelvis från vattenkraften – tillåts stanna kvar där den produceras ".
Urbaniseringen är alltså till stora delar ett resultat baserat på den strukturella ansvarsfördelningen av den svenska inrikespolitiken och den behöver Sverige ändra på enligt min mening.
I Norge inser man det och genomför nu en "tvingande" reform med storregioner och storkommuner, där man stärker den regionala nivån med inrikespolitisk ansvar och där en lokal regerings- och decentraliserings- minister tillsätts för att över tid se vad som ska decentraliseras från statlig nivå till regional nivå.
Sverige bör även visa allvar med att genomföra en regionreform där den statliga inrikespolitiken decentraliseras till sk storregioner. En viktig del i detta är att decentralisera beskattningsrätten, vilket även Lindahl indirekt konstaterar..
Centerpartiet i Sverige är positiva till en strukturreform med storregioner innehållande decentraliserad inrikespolitik från statlig- till regional- nivå. Det är vad man krävde senast regionfrågan var aktuell, för att medverka med de rödgröna regeringspartierna till bildandet av en handfull "storregioner".
En blocköverskridande överenskommelse i regionfrågan blir då möjlig och det är vad det parlamentariska ansvaret handlar om.
Så har riksdagen hanterat pensionsfrågor, försvarsfrågor etc och så bör helst regionfrågan hanteras.
Jerry Nilsson, Gällivare