Veganmat. Kryddig morotskaka med apelsinglasyr. Foto Christine Olsson/TT
I dag den 1 november är en speciell dag för mig och många andra veganer. Det är internationella vegandagen och, som om inte det vore nog, är det jubileum. Det är sjuttio år sedan den brittiske träslöjdsläraren Donald Watson hittade på ordet vegan genom att ta de tre första och de två sista bokstäverna i vegetarian. Strax därefter, den 1 november 1944, var han med och bildade The Vegan Society.
Jag känner mig kluven inför internationella vegandagen, på samma sätt som många feminister känner sig kluvna inför internationella kvinnodagen. Visst är det bra att veganismen uppmärksammas en dag varje år, men borde inte veganismen genomsyra samhället alla dagar och vara en självklar utgångspunkt när vi diskuterar samhällsfrågor?
Veganism bygger på idén att vi bör undvika att döda och orsaka lidande. Det är en etisk utgångspunkt som de flesta skriver under på men ändå uppfattas veganism ofta som en extrem filosofi. Det är, minst sagt, olyckligt. För de nittio miljoner landlevande djur som dödas varje år i Sverige är det bokstavligen livsavgörande att inte fler väljer att sträcka ut sin medkänsla och sin känsla för rättvisa över artgränsen.
Donald Watson var inte först med att avstå från animaliska produkter av etiska skäl. Det har människor gjort i tusentals år. Men Watson gav oss ordet vegan, ett ord som jag använder för att beskriva mig själv 365 dagar om året och, framförallt, ett ord som jag hoppas att fler börjar använda.
Staffan Andersson
Västerås