Det är synd om Sveriges barn, särskilt den del av dem som inte ens vid två års ålder lärt sig att använda internet. De går en dyster framtid till mötes.
Men de har åtminstone tid på sig att reparera skadan till skillnad från 80-åringarna, som inte ens klarat det under 40 gånger så lång tid. Jag är en av dem.
Häromdagen kom en förtjusande, äldre dam och knackade försynt på min dörr.
Hon hade en insamlingsbössa i handen med den oemotståndliga texten “Världens barn”.
Eftersom jag tog för givet att det var de verkligt behövande som hon ömmade för, började jag treva i den ganska magra plånboken.
Det hade jag ingenting för - och inte världens barn heller. Den var tom på sedlar i rimlig valör.
”Men du kan ju swisha!” sa hon uppmuntrande .
Nej, det kunde jag inte. 80-åringar, som ofta vill vara generösa, kan inte.
Det blev helt enkelt ingen gåva till dem, som var i skriande behov av den.
”Det digitala utanförskapet” i ett välfärdsland skördar liv någon annanstans.
Den vänliga damen och jag log visserligen förstående mot varandra, när hon gick, men det var ett ansträngt leende.
På andra sidan jordklotet slutade kanske någon le just då.
Samtidigt, här i välfärdslandet, är det snart ett problem att inte alla tvååringar lärt sig att swisha än. Men de skulle ändå inte ha pengar över till Världens barn.
De har ju nyss köpt ny mobil.
Ej swish-are