Foto: Maja Suslin / SCANPIX
Våra politiker har länge lyckats med konststycket att lägga skoldebatten så långt från pedagogik som möjligt. Av ren självbevarelsedrift förstås. Det man inte kan vill man inte diskutera, helst inte låtsas om.
I stället lägger man ut dimridåer, till exempel i form av friskolor, betygsutredningar, valfrihet, kommunalt veto, jämlikhet och ungdomsarbetslöshet.
Den nya regeringen vill ge ett desperat intryck av handlingskraft och låtsas att pedagogik och lagstiftning är samma sak.
Om Kalle tvingas sitta på den avskydda skolbänkennågra år till blir han automatiskt akademikeroch väldigt efterfrågad på arbetsmarknaden. Sådan är tanken.
Dagens akademiker hade ingen lagstiftning som drivkraft. De ville bli välutbildade, med betoning på egen vilja, och de hade dessutom kapacitet att klara de mycket höga teoretiska kraven.
Men bilmekaniker skulle de aldrig kunnat bli, även om några politiker kommit på tanken att lagstifta om det. Trots sin bevisat höga kapacitet kan de inte än i dag sträcka en generatorrem.
Men Kalle, sextonåringen, med generatorer och växellådor i sinnet ska, i stället för att sträcka generatorremmar och få bra betalt för det, bli akademiker med låtsaskunskaper, som han inte längtat efter eller klarar av att inhämta eller ens kommer att behöva i sin bilverkstad.
Möjligen kan Kalle vara stolt över att hans tonårstid i den påtvingade skolan åtminstone bidrog till att dölja ungdomsarbetslösheten. Och att det finns många med slirande generatorremmar som längtar efter honom.
Under tiden hörs pedagogiken förtvivlat ropa på hjälp. Det har den gjort länge. Men lagstiftning är inte den räddningsflotte den längtat efter.
Cogito ergo sum