Bengt Josefsson försöker, i en insändare den 7 december, sig på konststycket att sätta likhetstecken mellan kunskap och socialdemokrati. Han ser bara det han vill se, den jämlika skolan garanteras av kommunerna, naturligtvis i första hand de socialdemokratiska.
Ur en viss synpunkt har han rätt. Den just nu aktuella Pisa-undersökningen visar att de svenska eleverna är jämlika i åtminstone ett avseende, de är ungefär lika dåliga.
Det som testas i den internationella undersökningen är nämligen kunskap, inte klåfingriga och okunniga politikers valhänta försök till rökridåer och krystade bortförklaringar. Ingen politiker kan ge en enda elev någon kunskap.
Kunskapen ska givetvis förmedlas av lärare, som vet hur man gör. Förutsättningen är förstås att politikerna överlåter åt dem att göra det. Men inte ens duktiga och därför välbetalda lärare erbjuder en genväg till kunskap.
En modern och inbillad svensk framgångsmodell är att låta tekniken överta en del av lärarrollen, medan den återstående delen ständigt naggas i kanten av byråkratiska påhitt, som inte på något sätt bidrar till att ge elever kunskap.
I praktiken kan ingenting ersätta det mångåriga, slitsamma, målmedvetna letandet efter kunskap, lett av pedagoger. Enbart studentmössa är numera ingen garanti för någonting. Låtsaskunskap är inte kunskap.
Josefsson litar på ”den riktiga människan”, tydligen med speciella egenskaper, överlägsna andra, mindre ”riktiga”. Men inte ens hans idealmänniska får någon kunskap gratis. Det finns inte någon gräddfil för ”riktiga människor”. Även om de går i kommunala skolor.
Det var nämligen helt vanliga, unga människor som deltog i Pisa-undersökningen. Deras kunskaper var helt enkelt inte tillräckligt bra.
Gammlärar´n