Arkivbild: Scanpix
Stefan Löfven höll sitt linjetal häromdagen. Han gjorde det bra. Han lyckades kamouflera sin uppfattning om friskolorna så skickligt att han varken riskerade att vinna eller förlora vid kongressens omröstning.
Det var klokt av honom! Men fegt. Det gav honom chansen att undvika pinsamheter, att kanske rent av ifrågasätta det egna partiets uppenbara felsteg inom skolområdet.
Det här sa han inte: ”För tjugo år sedan lyckades vår egen Göran Persson genomdriva skolans kommunalisering. Inte ens i alla våra egna socialdemokratiska kommuner har resultatet blivit bra. Skönt att vi har låtsasdebatten om friskolorna, så att vi slipper ta ställning till hur vi verkligen ska få skolan tillbaka till den topposition den hade en gång. Lärarna försvinner i rask takt – även i våra egna kommuner – och knappast någon med kapacitet vill ersätta dem. Kamrater! Det är inte friskolornas fel att vi snart är utan pedagoger! Det är ju vi politiker som håller i pekpinnarna!”
Nej, så sa han förstås inte. Och än mindre konstaterade han i klartext att friskolorna är dagens stora dimridå, och när dimmorna förhoppningsvis skingras en dag, då är lärarna inte där.
Kanske det rent av är lättare och mer attraktivt att bli statsminister än lärare. Snart kommer nog båda direkt från verkstadsgolvet.
Cogito ergo sum