Några synpunkter från ett hem där vi är två lärare vid samma köksbord. En fått pengarna, en som inte fått dem.
Vi är rörande överens om följande saker:
I ungefär hälften av fallen är det rätt personer som fått pengarna. Samma sak gäller för de som blivit utan. Tänk på det alla inblandade.
Rektorerna har haft en svår uppgift, men de har inte heller kompetens och insikt i lärarnas arbete för att utföra sitt uppdrag – dags att se sig i spegeln.
Att inte behöva motivera hur man tagit sina beslut är ett lågvattensmärke. Vad anser skolnämnderna om detta?
Den som fått pengarna har rätt att vara stolt, men kanske också vara lite förstående och stötta de som inte fått dem. Sträck på er men slåss för de andra!
Att man är förtjänt av pengarna nu innebär inte att man är det om fem år, och vice versa. Väldigt mycket händer i livet som kan påverka det. Hur hanterar ledningen det?
Mattias Nilimaa bör hyllas för att han gör det många bara pratar om. Ni andra vågar också.
Det finns inget yrke som så många personer tror sig kunna och veta något om. Ni har alla helt fel.
Lärarlönelyftet kan man med mycket god vilja finna någon liten förståelse för varför den kommit till. Hur det hanterats av tjänstemännen inom skolan är dock under all kritik och bevisar hur dåligt insatt de är i verksamheten.
Vad som är mycket sämre än denna reform är tjänsterna som förstelärare. Här handlar det om betydligt större summor. I många fall så blev det ingenting av förstelärarnas projekt.
Om de bedriver något så har de ofta nedsatt tid med eleverna och övriga kollegor får täcka upp för dessa personer, precis som de gjort många gånger tidigare.
De bästa lärarna är de engagerade som brinner för vardagen i klassrummet år efter år. De som orkar visa vad som är rätt och fel, har kurage mot elever, kollegor, chefer och föräldrar. Allt detta med ett stort hjärta..
God insyn