Vaknade i går natt. Inte av pelletskaminens surrande och inte av en jamande katt. Nej, jag vaknade av ljudet av snyftningar och gråt. Ljudet var diffust, var kom det ifrån? Jag steg upp och gick sakta ner för trappan. Gråtandet verkade komma utifrån. Började gå i riktning mot gråtandet. Kunde höra snyftningarna allt tydligare. Vid korsningen till Scandic stannade jag och såg medlidande på vägen. Det var gamle E 4 som grät. Satte mig ner på vägbanan och strök tröstande över asfalten. Hur är det med dig gamle E 4, varför gråter du, frågade jag. Slitlagret skälvde i en våg ända från Max till Solbacken, och gamle E 4 hulkade stammande och uppgivet fram: ”De, de, de vill dra om mig.” Såja, såja, sade jag. Det är en viktig fråga för kommunen förstår du. Framkomligheten, trafiksäkerheten och boendemiljön i centrum måste förbättras, försökte jag förklara för den gamla vägen. Men E 4 var oresonlig och brölade desperat: ”Men det är ju inte mitt fel!” Vad menar du, frågade jag. I samma stund tändes ett par strålkastare, sedan ett par till, och ett par till. Till slut var det tusentals och tillsammans bildade de ett skimrande pärlband längs gamle E 4. Skoningslöst rullade de fram över vägen, alltmedan hen i panik ropade till mig: ”Gör något!” E 4 i sig skapar inga problem, utan det gör trafikmängderna. Det är på tiden att politiker i hela Sverige tar frågan om hållbara transporter på större allvar än vad som hittills gjorts. Det gäller att gå från ord till handling. Jag uppmanar därför Skellefteå kommun att arbeta mer aktivt för att minska bilanvändandet, och jag uppmanar invånare i Skellefteå att gå, cykla och åka buss i större utsträckning. Det finns en stark sammanhållning i Skellefteå kring klubben i våra hjärtan, AIK. Är det möjligt att skapa en lika stark sammanhållning kring arbetet för ett hållbarare Skellefteå?
Tobias Lustig, Bureå