Foto: NORA LOREK / TT.
Det händer att jag ibland diskuterar ekonomi med mina vänner. De flesta av dem har fast jobb, några jobbar deltid, andra vikarierar. De har såklart en bättre ekonomi än mig, som är sjukskriven.
Till saken hör att jag äger en hund. Den börjar nu bli gammal och behöver både medicin och ett dyrt specialfoder.
Hunden är självklart försäkrad, vilket kostar 500 kronor per månad. Dyrt, ja, men nödvändigt.
Folk säger ibland att om man inte har pengar så ska man inte skaffa hund. Visst ligger en del sanning i det. Nu skaffade jag min hund när jag hade jobb, och det var för tolv år sedan.
Nu är jag en fattig sjukskriven hundägare som inte har råd att köpa nödvändig mat eller betala min egen medicin. Min hunds hälsa går faktiskt före min egen. Och det får folk tycka vad de vill om.
Jag gjorde en ansökan om ekonomisk hjälp på socialkontoret för en liten slant till mat och egen medicin men fick avslag med motiveringen att min sjukpenning ska täcka mina kostnader. Att jag hade redovisat mina utgifter för veterinärvård etcetera struntade de blankt i.
Och visst, kommunen ”godkänner” inte sådana utgifter eftersom dessa inte finns i normen för bidrag, men hur tänker kommunen? Ska jag svälta?
Samtidigt ser jag grannar som får bidrag och som bära hem kassar fulla med mat.
Ja, mycket kan man tycka och mycket vill jag skriva, men eftersom jag inte ätit idag, så klarar jag inte av att tänka längre.
T