Arkivbild: TT
”Det är viktigare att kunna ta reda på kunskaper än att ha dem!”
När våra svenska ungdomar för en liten stund tvingas lämna sina mobiler, smartphones eller datorer är de nakna, avslöjade. Någon har lurat dem, berövat dem något fundamentalt och ersatt det med ett gigantiskt tekniskt lurendrejeri. Men Pisa-undersökningen avslöjade falsariet.
En lärarinna jag minns hade en hemstickad mössa, ”berättarmössan”. Alla tystnade när hon tog på sig den – alla utom hon. Hon hade nämligen något intressant att berätta, något som ingen ville missa: Ibland bara en rolig eller intressant historia om vad som helst, ibland något om mayaindianerna i Anderna, varför inte senast nytt om ståndare och pistiller, kinesiska muren, procenträkning eller Gustav Vasa.
Tystnaden, hennes stillsamma leende och ungdomarnas förväntan hade ett namn, disciplin, som numera ingen, åtminstone ingen politiker, vågar uttala så att någon hör det. Jag vet inte hur hon bar sig åt – men hon gjorde det! Även utan mössa!
”Skulle ni inte kunna vara lite tysta!” ”Får jag bara säga några ord så får ni jobba själva sedan!” ”Tysta!” Den typen av lektionsstart är en kapitulation, en sorglig sådan. Utan karisma och utstrålning återstår bara kapitulation, och inga ämneskunskaper i världen spelar någon roll. Dem tvingas läraren behålla för sig själv – och det är ju inte lärarens kunskaper som ska prövas i Pisa-undersökningen.
Det är grymt att luras in i läraryrkets häxkittel av prövningar utan att ha en aning om sin egen karisma, sin naturliga utstrålning, sin alldeles personliga pedagogik.
I en stor klass högstadieelever är gränsen mellan himmel och helvete hårfin. Lärarnas utbildning borde innehålla fler moment med berättarmössor, burna av kandidater med naturliga förutsättningar, och färre med själsdödande målbeskrivningar, utvärderingar och statistik. De sistnämnda har bevisligen inte hjälpt våra svenska ungdomar till något annat än bristfälliga kunskaper.
Det är fara å färde, om en hemstickad mössa är effektivare än flera års lärarutbildning. Den bistra sanningen är tidlös: Somliga verkar vara nästan födda till lärare, andra är födda till något annat, politiker till exempel, som har tre gånger så mycket betalt utan att behöva lära någon någonting över huvud taget. Och dessutom aldrig sätter sin fot i ett svenskt klassrum.
Skolan står och faller med sina lärare – inte med sina politiker.
Gammlärarn