Vi som ännu lever efter att ha fötts i början av 1900-talet har varit med om stora förändringar av livsbetingelserna.
Aldrig har vi behövt vara arbetslösa och alltid fick vi som barn känna oss behövda, eftersom vattenhinken oftast var tom och vedlåren behövde fyllas på ideligen, åtminstone vintertid.
Lyckan var stor varje helg då hela huset doftade såpa och mor och far vilade inne under den fridfulla utsändningen av högmässan på radion, denna märkvärdiga uppfinning.
Mjölken var gräddig och ibland kunde vi få frossa på kräm av blandad frukt, torkade plommon och persikor. Att sedan under de över 80 år som jag levt alltid ha haft arbete, aldrig ha behövt vara hungrig, alltid haft allt vad som kunde behövas har jag nu vaknat upp till annan och mycket bistrare verklighet.
Nu får jag plötsligt verkligen vända på slantarna, jag som aldrig tittat efter vilket pris en önskad vara hade och som skickat pengar till alla möjliga behjärtansvärda ändamål.
Nu har vi blivit gamla, min man och jag. Maken har fått fint boende på demensavdelning med helpension till en kostnad av 11 000 kronor per månad.
Vad bra tänkte jag, då räcker hans pension till. Han har nämligen just denna summa i inkomst per månad. Men sedan visar det sig att mediciner, tvätt och rengöringsmedel, läkarbesök, frisör etcetera inte ingår i boendeavgiften.
Dessa kostnader ska jag betala av min pension, min lilla pension! Hur ska vi nu ha råd att leva livet ut, undrar jag. Känner mig som tant Slösa eftersom jag inte stoppat undan något i madrassen.
Bekymrad maka